All alone

Jag har alltid varit en sån person som gillat ensamhet. Det är ju så skönt att bara kunna tänka och göra precis vad man vill. När man bor kvar hemma vill de flesta bara därifrån. Det är inte förrens man verkligen flyttar och får sin efterlängtade ensamhet som man verkligen inser hur lyckligt lottad man egentligen varit. Självklart är det inte så för alla. Men många uppskattar inte det de har förrens de inte har det längre.

Ensamhet.... Javisst. I lagom doser är det jätteskönt. Men när det blir en påtvingad ensamhet som trycker på när du minst önskar det blir det inget positivt längre.
Det är så det känns just nu. Nu är det inte mina korta stunder som jag sitter ensam och kollar på tv, pratar lite i telefon eller bara tänker längre. Nu är det en påtvingad ensamhet som kommer tillbaka såfort jag lämnar mina vänners eller familjs sällskap. Hur kommer det då sig att jag kan känna mig så ensam bland så mycket folk? Har min efterlängtade ensamhet svämmat över? Kan man ens få för mycket av något sånt?

Jag är så fruktansvärt trött på att känna mig så ensam. Det kvittar hur mycket jag är iväg på helgerna, jag kommer fortfarande hem till en mörk och tyst lägenhet som är tom på liv.
Inte heller har jag velat säga så mycket till fler än mor och far min om det. Eftersom att det finns folk som har det mycket värre och som mår bra mycket sämre. Men, för att citera, "Det finns alltid dom som har det värre, och så kommer det alltid att vara". Så är det nog. Därför känner jag nu att jag faktiskt har rätt att klaga lite. För det är verkligen påfrestande att inte kunna göra något åt det hur mycket man än försöker.
Det är mycket pga den anledningen som jag saknar min familj något fruktansvärt!

Ensamhet kan vara något underbart, men också något av det mest skrämmande som finns.














Jag saknar er <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0